Bingo har sina rötter i ”Il Giuoco del Lotto d’Italia”, ett lotterispel som spelades i Italien redan under 1500-talet. Under bingons historia tillkom nya element, och den bingo som spelades i Frankrike under 1700-talet begagnade sig av spelkort och markeringar (”tokens”), och hade en person som läste upp numren för spelarna. Den äldsta kända användandet av ordet bingo är från England år 1776. Ordet användes då för lotto. Bingo har ofta spelats om pengar eller varor, men under 1900-talet användes bingo i Tyskland för att lära barn saker, till exempel djurnamn, multiplikationstabellen och stavning.

En mycket viktig person i bingons historia är Edwin Lowe, en leksaksförsäljare från New York. En decemberkväll 1929, precis i början av ”The Great Depression”, bestämde sig Lowe för köra till Jacksonville, Georgia eftersom han hade flera möten där nästkommande dag och ville kunna komma igång tidigt med dem.

Några kilometer innan Jacksonville hade ett kringresande tivoli slagit sig ned, och Lowe stannade för att ta en titt. Alla bodar hade hunnit stänga utom en som var omringad av folk. I boden fans ett hästskoformat bord täckt av bönor och numrerade kort. En av de människor som arbetade på tivolit drog små träplattor ur en gammal cigarrlåda, och varje platta hade ett nummer på sig. Varje nummer ropades ut, och spelarna granskade sina respektive kort för att se om de innehöll numret. Om en spelare hittade numret på sitt kort placerade han en böna ovanpå som markering. Spelet fortsatta tills någon täckt en hel rad med bönor – vågrätt, lodrätt eller diagonalt. Då ropade personen inte bingo utan ”Beano!” och fick en liten present som belöning. (Bean är det engelska ordet för böna.) Ovan nämnda regler är fortfarande själva grundprinciperna för spelet bingo, även om nya och mer avancerade varianter av bingo givetvis utvecklats under bingons historia.

Lowe ville gärna prova på spelet, men inte en enda plats blev ledig under kvällen eftersom ”beano” var så enormt populärt. Han stannade dock kvar och iakttog hur spelet fungerade, ända tills boden slutligen stängde klockan tre på morgonen. Efter stängning berättade utropare för Lowe att han lärt sig spelet när han reste runt i Tyskland föregående år, och att spelet där kallades för Lotto. Utroparen insåg att Lotto med några mindre ändringar skulle fungera bra som tivolispel, och började erbjuda det i Europa under namnet Beano. När han återvände till USA märkte han att folk älskade ”beano” även på den sidan Atlanten.

När Lowe återvänt till New York skaffade han lite bönor, en numreringsstämpel av gummi och en kartong. Han bjöd in sina vänner för att prova på det nya spelet (som ännu kallades för beano, inte bingo) och antog själv rollen som utropare. Hans gäster blev lika förtjusta som tivolibesökarna, och i upphetsningen över att äntligen få en full rad råkade en av hans väninnor ropa ”b-b-b-bingo!” istället för ”beano”. Hon var långt ifrån den första person att associera ordet bingo med lotteriverksamhet (ordet hade ju förekommit i England redan under 1700-talet), men det var hon som fick Lowe att välja att lansera spelet som Bingo i New York.